Gun Ferling: Reflex. Foto: Sonja Palm Gun Ferling är tillbaka på Teatergalleriet efter drygt tio år. Hon visar en stark kollektion bilder.

Borde Gun Ferlings måleri placeras i ett konsthistoriskt fack? Knappast. Ändå ger hennes målningar direkta associationer. Berör vagt ett bildspråk som känns bekant från den nordiska modernismen.
   
15 år sedan debuten
   Hon är en driven målare. Omutbar. Som läte hon bilderna flöda men samtidigt krävde en absolut närvaro i bildspråket.
   Det är 15 år sedan hon debuterade på Handelsbankens utställningsvägg i Kalmar. Nu ställer hon ut för andra gången på Teatergalleriet. Senast var för mer än tio år sedan.
   Gun Ferling tillhörde den första målargenerationen på Ölands målarskola. Hon gick på Konstfack i början av 1980-talet och har ställt ut sparsamt i Kalmartrakten, men också på andra platser i landet.
   Livet har tagit för sig, måleriet fått de små stunderna.
   - Jag har heltidsjobb och två små barn men måleriet släpper jag inte. Jag har bott trångt men alltid skapat ett eget utrymme för mitt måleri.
   
Bilder av is och eld
Det är bilder av is och eld, av strama ytor och starka linjer. En dialog som leder vidare och blottar en tyglad intensitet.
   Gun Ferling har alltid varit intresserad av stora ytor. Men också av den volym en linje formar. Hon skissar mycket. Både på målarduken och på pappret. Letar efter enkelheten.

Lätt handlag
Hon har lätt för att teckna. Den drivna handens svep märks under färgen.
   - Jag använder datorn för att förenkla. För att komma ifrån mitt lätta handlag, säger hon.
   Hon använder både penna och mus för att skissa.
   Bilderna pendlar mellan sval stillhet och återhållen rörelse. Färgskalan är lågmäld. Grått, vitt och terra. Någon gång med klang av rött, eller ultramarin.
   
Föreställande måleri
Det är ett föreställande måleri men inte avbildande. Här finns klassiska kroppar, det avskalade landskapet, en grupp människor i samtal. Ofta finns en central form i bilden uppbackad av rumslig rymd.
   - Jag vet sällan var bilden uppstår. Framför duken skissar jag med kol. Låter linjer löpa och korsa varandra. Ser en form växa fram. Senare, mycket senare kan jag i en minnesglimt uppfatta vad som ursprungligen inspirerade mig till bilden. Urskilja det fragment som väckte lusten till måleriet.
   Gun Ferling målar avskalat. Färgerna stillsamma, volymerna kraftfulla, ofta rent skulpturala. Hon lägger upp en huvudform, drar upp en höftlinje, målar Ivar, sonen som är tre år, försjunken i sig själv. Han finns i bilden men uppfattas inte främst som människa. Snarare som volym. Det är benet, den knubbiga vaden som är målningens spänningsfyllda centrum.
   
Tyglat och otyglat
På samma sätt kan man i alla Gun Ferlings målningar finna den centrala punkten. Nacken hos mannen, armen som övergår i ett trassel av linjer, svepen med penseln som väcker det öländska landskapet till liv.
   Men framför allt ser man volymerna. Överallt dessa volymer. Greppbara, närvarande, på väg mitt i stillheten. Det är ett intensivt måleri balanserande på randen mellan det tyglade och något underliggande och så mycket mer otyglat.
   Det ska bli intressant att följa Gun Ferlings måleri. Förhoppningsvis oftare i framtiden i barndomsstaden.

/Gunilla Petri